Solljuset stiger ur havet, spelar i koppar och glas, Stockholm i gryningen strålar som var hon en gyllene vas, med blommor från Östersjöns stränder, med ängsört från ekarnas sal, en skönhet på urbergets stränder, Mälarens ljuva vestal. () Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu, åldrad i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen är du den stad som fått allt. Genom Mälarens kärlek till havet en blandning av sött och salt. Solljuset dansar på fjärden, det glittrar för stort och för smått, för träkåken uppe på Söder men även för Konungens slott. Det porlar i fiskrika strömmar, det valsar i Mälarens famn, det skymmer och skänker oss drömmar sjungandes sjöstadens namn. Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu, åldrad i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen är du den stad som fått allt. Genom Mälarens kärlek till havet en blandning av sött och salt. Skymningen kom i en smekning av kvällsbrisens skälvande hand. Nu rodnar solen i fönstren på Söder och Norr Mälarstrand. Säj, hör du musiken och skratten från Djurgården och Gröna Lund, en lovsång till Stockholm i natten från skärgårdens vikar och sund. Stockholm i mitt hjärta, låt mig besjunga dig nu, åldrad i ungdomlig grönska, öarnas stad, det är du! Av städer jag känner i världen är du den stad som fått allt. Genom Mälarens kärlek till havet en blandning av sött och salt.