Fredmans Epistel No 81 - Mark Hur Vaar Skugga

Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frere, inom ett mörker sig slutar, hur guld och purpur i skoveln, där, byts till grus och klu- -tar. Vinkar Charon från sin brusande älv, och tre gånger sen dödgrävaren själv, mer du din druvan din kryster. Därför, Movitz, kom hjälp mig och välv gravvård över vår sy- -ster! Ack längtansvärda, och bortskymda skjul under de susande grenar, där tid och döden en skönhet och ful till ett stoft förenar! Till dig aldrig avund sökt någon stig; lyckan, eljest uti flykten så vig, aldrig kring grifterna ilar. Ovän där väpnad, vad synes väl dig, bryter fromt sina pilar. Lillklockan klämtar till storklockans dön, lövad står kantorn i porten och till de skrålande gossarnas bön helgas denna orten. Vägen opp till templets griftprydda stad kantas mellan rosors gulnade blad, multnande plankor och bårar; till dess den långa och svartklädda rad mjukt sig bugar i tårar. Så gick till vila, från slagsmål och bal, grälmakar Löfberg, din maka, ej mer från gräset långhalsig och smal hon än glor tillbaka. Hon från Dantobommen skildes i dag och med henne alla lustiga lag. Vem skall nu flaskan befalla? Torstig var hon och urtorstig är jag; vi är torstiga alla.